Patetisk

Fan fan fan fan kuken.
Varför har jag fått för mig att han träffar någon?! Är det så, kanske? Har jag helt plötsligt utvecklat nått slags sjätte jävla sinne? Å är det sant som jag tror, att han aldrig ångrat sitt beslut? Är det sant som jag tror, att han faktiskt aldrig älskat mig? Att han aldrig skulle kunnat älska mig, även ifall han släppt ned garden? Är det sant att jag inte är rätt för honom, när han är så rätt för mig? Kan det funka så? Jag hatar att vara svag, jag hatar dessa tankar, jag hatar att känna. Ge mig ett hjärta av sten.

Varför känns det som om han aldrig gav mig en chans?
Jag hade kunnat reagera så annorlunda. Har han tänkt på det?
När fan tänkte du berätta det här för mig?
När fan bestämde du dig?
Hur länge har du vetat?
Hur länge levde jag en lögn?

Ååååå jag går sönder.
Lämna mig ifred, dumma hjärta.
Självföraktet är min vän om natten.