Death

Apati

Det här kommer ju inte bli ett vettigt blogginlägg nånstans, men det gör ju inget...

Kärleken då. Jag tror på den på många sätt. som hur ni visar den till mig, som hur jag visar den till andra och er (hej, hej fina du), som hur den finns i luften vi andas och jorden vi bor på, likaväl som hatet, föraktet och tvivlet som oftare än vad vi önskar invaderar vår tankevärld och våra handlingar. Men den passionerade, besvarade kärleken, den som löser alla problem, den som bara tar över och styr två människor, gör två till en, får själsliga ting att ta över kroppsliga, ger otvingad glädje och frid i själ (bla, bla, bla, you get the picture). Den. Den var alldeles för länge sen. Tillhör den ungdomen? Tillhör den tiden innan bitterheten, tvivlet, sveken, smärtan, ångesten, livskrisen, kaoset? Är den borta?

Jag kan inte längre känna. Känna så starkt som jag en gång gjorde, utan förbehåll, utan tvivel, utan eftertanke. Är det inte sorgligt?

Ibland tänker jag, att allt eftersom man lever, allt eftersom att man upplever saker som är hjärtskärande jobbigt, så vidgar man sitt smärtspektrum. Eftersom man tidigare varit med om någonting som är så jobbigt att man inte längre vill vara med själv, så känner man inte längre lika intensivt för vardagens glädje och sorg. Man vet när det är någonting som sker som verkligen betyder någonting, som verkligen gör ont. Ingenting annat gör någon skillnad.

Att inte positiva saker heller berör, det känns enbart sorgligt.

Oops

Jag tror inte på kärleken längre.

Det är inte alls bra.
Ingenstans

Vorresti?

Quanto ti costa dirmi sempre?
....se poi sempre è una bugia...

Ja, idag har jag gjort nått nytt.
Rättelse: idag har jag gjort något som jag ej gjort på mycket, mycket länge. det var en gång en flicka, en pojke, ett bibliotek, två datorer och ett program som heter msn. Det var roligt. mycket roligt. jag vill haaa! ...suck...

È un fiume in piena di vorrei...

Näe

Kuk.
Jag är kär.

Kärlek

Det bästa jag vet med söndagar, är att läsa PostSecret. Det ger mig hopp, tröst och empati för människorna. Om det är något vi inte är, så är det ensamma här på jorden. Trots det, så är det vad vi känner oss. Är inte det konstigt?

Jag önskar att alla såg sig själva lika vackra som jag ser dem. Jag önskar att alla såg sina egna styrkor, istället för att leta efter sina brister. Jag önskar att du gick fram till spegeln på morgonen, klädd som gud skapade dig, granskade dig själv från topp till tå, och sa till dig själv: herregud vad du är vacker. Det finns inget vackrare än en lycklig själ.

Bild hederligt stulen från PostSecret

Ägghjärna

Jag kommer på mig själv med att vilja att mr.Swede ska börja prata med mig på msn igen, som han gjorde igår. Så att jag kan leka dissa-leken lite till. det är så underhållande. å här sitter jag och kan inte koncentrera mig på mitt arbete som ska in på måndag. 150 ord av 1000 gjorda... Men, asså. ja. så är det iaf.

Förövrigt är jag barnsligt förtjust i skäggstubb. idag var det 3-dagars på mr.Swede. Jag höll på å få kåtslag, där.

Gött att han i verkligheten är mer nerlagd än Tjernobyl, när han i fantasin har en helt annan roll.