29 november 2008

Apati

Det här kommer ju inte bli ett vettigt blogginlägg nånstans, men det gör ju inget...

Kärleken då. Jag tror på den på många sätt. som hur ni visar den till mig, som hur jag visar den till andra och er (hej, hej fina du), som hur den finns i luften vi andas och jorden vi bor på, likaväl som hatet, föraktet och tvivlet som oftare än vad vi önskar invaderar vår tankevärld och våra handlingar. Men den passionerade, besvarade kärleken, den som löser alla problem, den som bara tar över och styr två människor, gör två till en, får själsliga ting att ta över kroppsliga, ger otvingad glädje och frid i själ (bla, bla, bla, you get the picture). Den. Den var alldeles för länge sen. Tillhör den ungdomen? Tillhör den tiden innan bitterheten, tvivlet, sveken, smärtan, ångesten, livskrisen, kaoset? Är den borta?

Jag kan inte längre känna. Känna så starkt som jag en gång gjorde, utan förbehåll, utan tvivel, utan eftertanke. Är det inte sorgligt?

Ibland tänker jag, att allt eftersom man lever, allt eftersom att man upplever saker som är hjärtskärande jobbigt, så vidgar man sitt smärtspektrum. Eftersom man tidigare varit med om någonting som är så jobbigt att man inte längre vill vara med själv, så känner man inte längre lika intensivt för vardagens glädje och sorg. Man vet när det är någonting som sker som verkligen betyder någonting, som verkligen gör ont. Ingenting annat gör någon skillnad.

Att inte positiva saker heller berör, det känns enbart sorgligt.

1 kommentar:

Maja sa...

Hörredu, så här ligger det till. Anledningen till att du inte känner lika omvälvande och starkt nu som för pojkarna i det förflutna beror ju på att du inte träffat man nog att ge dig det du behöver och otvingad kärlek tillbaks som krävs för att det ska bli så där intensivt och djupt! DU kan och du har det i dig, men utan symbiosen från en (i ditt fall) man med likadana känslor så blir det ju bara halvt. Inte ett dugg konstigt att det inte blir mer än det blir i nuläget. Ying&yang vettu. Och inte ska man nöja sig med skräp heller. Så håll du bara ut och lek lite med tanken på vad just HAN DEN DÄR gör just nu, var han kan tänkas bo och pyssla med...kanske gick han förbi dig på gatan igår eftermiddags? Shit vad spännande... Visst blir man alldeles pirrig i kroppen när man tänker på allt man inte redan vet?! PUSS på dig finaste vän