P

Det här var ju en ganska sugig kväll. Jag hade tänkt att säga att du

om du var i min situation, där du har gillat en kille sådär till och från i en 2 och ett halvt år, men det inte riktigt blivit av, å det sen lixom händer iaf, utan att du e särskilt säker på att det är det här du vill. Men du känner ändå att, okej, jag testar väl, hur illa kan det bli? Så ni börjar träffas lite sådär sporadiskt, men du känner dig rättså fort ganska klängig. Du känner att alla initiativ är dina, och du får ingen respons, nånstans. Så du blir rättså arg, eftersom att känna sig klängig är bland det värsta du vet, så du slutar höra av dig, efter att du frågat om ni ska göra det ena eller det andra. tre gånger. När du slutar höra av dig, så hör inte han heller av sig. Så, om du var i min situation, hur skulle du göra? skulle du låta det rinna ut i sanden, eller skulle du försöka ta upp det och se vad han säger?

Mhm. Men jag behövde inte säga allt det där, för han säger att

du, jag känner mig väldigt taskig. Men, ja, asså. Jag känner att vi är bättre som vänner.


Själv känner jag att världen suger, du är dum i huvet, och jag får, som vanligt, all skuld och får nöjet att bära alla känslor. Och nej, jag tänker inte vara din vän längre. För du är nämligen dum i huvet. Din jävul.