Hämnd

Jag började skriva för att hämnas. Mina första blogginlägg var en hämnd. Sen påpekade min bättre hälft att det kanske inte var så smart att lägga upp vad pojken hade sagt till mig, ifall det skulle upptäckas å så... så mot min egen vilja, eller inte, det vet jag inte riktigt, svårt att säga när jag var så sårad att jag varken visste upp eller ner, så tog jag bort inläggen.

Nu är jag inte hämndlysten längre. Inte sårad längre. Men fundersam, ibland. Det sades att om jag inte hade åkt till Italien så skulle det inte spruckit, å vi skulle fortfarande vara två. Men jag hade inga problem med distans. jag ångrar inte att jag åkte dit. jag är bara beklagande över att han inte klarade av det. Varför krävs det alltid två?

Så nu är jag ute på krigsstigen igen. Fast egentligen inte. För varför orka? Att strula runt är väldigt lätt hänt, dagens i-landsproblem. Men det ger mig ingenting. ingen djupare kontakt, ingen förståelse. bara egoistiskt. Nej, tacka vet jag förförra helgen. så ska det vara. varför kan jag inte få det så jämt? å jag trivs inte ensam. singel. jag har så mycket att ge, men jag är så bränd så det är svårt att öppna. svårt att blotta.