Mindre

Jag tappade kollen i våras. Höll ihop skalet medans hjärtat krossades. Jobbade utan känsla, jobbade utan ork. Levde utan glädje. Det glimtade till ibland, insikter om förbättring, om hopp. Kärleksfulla vänner och föräldrar. Om mina föräldrar hade förstått hur hårt det tog mig. tänk.. Men att gömma, det blir en stolthet. Ingen ska se hur illa det är, egentligen. Nej, jag är stark, men jag blöder inombords. fast det syns ju inte, eller hur!? ..glättar på dörren ibland, titta, så illa är det! ..nej, jag klarar mig.

Jag hade hittat rätt, stod bredbent och säkert, livet var glasklart. Nu, när jag står igen, haltar det ändå till ibland. Det är inte riktigt som innan, det är skadat. Skakar, sviktar, går det att lita på mig, kan jag lita på mig, kan jag? Ibland trillar jag omkull, ibland mår jag skit. Mitt hjärta brast, alla bitar hittade inte tillbaka. Jag är mindre, jag är osäker, jag är rädd. Jag kom igenom helvetet, jag är intakt. Nästan. Lyser osäkerheten igenom? Syns det?

Förstår han någonsin?