Igår fällde jag en tår. Svartsjukan högg tag i mig och jag kände mig för en liten, liten stund sådär värdelös som jag gjorde i höstas. För jag tror att exet han en ny. Och ja, det har gått ett år sedan jag träffade honom, ja det har gått ...dryga 7 månader sedan jag pratade med honom. Men det gjorde så ont så länge, jag blev så sviken, han var så korkad. Igår kväll insåg jag att jag trots allt förväntat mig att han ska inse sin dumhet och höra av sig till mig. för att be om ursäkt, säga att han handlade fel, säga att han nu förstår vad jag menade med vad jag sa när jag inte stod ut längre.
Ja, en liten bit av mig vill att han ska höra av sig och säga att han är ledsen, att han insett sitt misstag och att han aldrig kan älska någon annan än mig. HAHA skulle jag då säga, och sparka honom i fejset med samma råa oförstående ord som han gav mig. Eller så skulle jag vilja vara sjukt ädel och lyssna på honom och ge honom sorgebearbetelseråd. Inte en suck att jag vill ha tillbaka honom. Men, nu har han alltså träffat en annan. vilket innebär att detta samtal aldrig kommer ske. Kuken. Jag skulle behöva få något litet tillbaka, av allt det han stal från mig.
Hämnden är trots all ädel moral fruktansvärt ljuv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ouch. Det borde varit tvärtom! Du som red förbi honom med din pris på en vit springare, och han som plötsligt skulle inse allt det där han inte sagt.
Nåväl, nya flammor brukar vara snabbfilen till läkning. Om man nu ska tjuvtitta på medaljens baksida =)
Du har ju förstått precis! Helst ska min nya prins vara någon som mitt ex borde se upp till, en idol kanske. ett uppköp från min sida sett, hehe
Skicka en kommentar