Crush

Det är alltid samma visa varje gång jag blir lite eller mycket eller något intresserad av någon. Jag försöker alltid vara till lags, passa in, visa hur snäll och foglig jag är. Är inte det himla dumt, så säg?! Jag är stolt över att vara jag, jag vill inte konstla mig på något plan, jag vill veta vad jag tycker och hur jag tänker. men det är som om nån tar över och gör mig så sjukt fjantigt jobbig. jag beter mig som om "jag tycker som du, vad tycker du?" är min livsfilosofi och mitt mantra. FAN. Så drygt. Dessutom är jag grymt medveten om det, vill inte vara så ryggradslös, men det han säger är ju så sjukt roligt så jag måste börja skratta okontrollerbart. Jag måste smygtitta på honom lite för ofta. le lite mer. ja, okej, typ hela tiden. jag kan verkligen inte kontrollera mitt beteende. Hela kroppen skriker "visa honom vad du känner" när jag inte ens är säker på vad jag känner. tänk om jag inte känner det jag inbillar mig att jag känner. och, hemska tanke: om han inte känner vad jag känner blir det jättejobbigt att vara hans goda vän framöver tills jag kommit över vad jag kanske känner och han kommit över att behöva tänka på vad han gör så att han inte hintar något. ger någon invit. för tänk om hon hoppar på mig, hemska tanke! Grrr, jag blir så lack.

Gud giv mig styrka.
Gör mig känslokall.