Allt

Känner mig lite lös under foten. lös på foten. lösfotad. Ingen moral, ingen koll. Ingen kraft. Hur mycket beror på mig, hur mkt beror på tentaperioden, hur mycket beror på andra?

Jag försöker få ur mig en sorg, men jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. vill inte vara pretentiös, vill inte låta som om jag skriver för någon annan, men hur jag än gör känns det inte äkta. Det kanske inte går. Jag vet inte. Fan.

Here goes nothing, nu måste det. Jag hade en lekkamrat som liten. Har inte träffat honom på flera flera år. Jag slutade åka å hälsa på, han slutade. Nu vill jag hälsa på, men nu är han borta. Han var två år yngre än mig. Yngre. Hur kunde han?? Jag har inte kunnat träffa hans föräldrar sedan dess.. inte vågat, jag flydde i somras när de kom på besök, drog in till stan och festade istället, dränkte alla minnen, slängde nyckeln i sjön, ville inte känna, jobbigtjobbigtjobbigt. Visst grät jag, visst sörjde jag, men det försvinner ju aldrig! bort med dig, jävla sorg, hur kunde han?!?! Har aldrig blivit så kall inombords som när hans mamma ringde. Jag tog samtalet. Hon ville prata med mamma, men det var jag som fick ta samtalet. Det var jag som fick höra avgrundssorgen, det var jag som tog emot dödsängeln. Jag skrek till mamma att det var telefon, kunde inte skrika sanningen. Gick upp och satt och grät med pappa, medans mamma var kall och saklig i telefon. Jag såg inte en tår från henne. Hur klarar hon att vara så stark? att stänga så? va? Jag förstår inte. Jag vill inte bli sån. Aldrig. Han saknas mig. Nu när han inte finns längre. Han är en av mina sorger. Som inte är min att bära. Fan.