Sorg

Jag bär på endel sorger. Men de är inte mina. Förut hade jag min egen sorg att kanalisera ut. Nu har den övergått i en längtan. Standardlängtan att vara älskad. Som vi alla vill vara. Som vi alla blir, till och från. Fast nu vore ju trevligt. Nej, jag bär på andras sorger. å då vill men kan jag inte skriva om dom, för de är inte mina att skriva. trots att de får mig att må dåligt. Mitt hjärta är väldigt lätt, jag har inte ställts inför svåra saker. jag lever ett väldigt sorglöst liv. men vissa saker sker faktiskt runt omkring mig. pö om pö. ibland samtidigt.
Fan. det är inte min sorg, men jag sörjer. Var är logiken? var är förnuftet?